Nu håller vi tummarna att den här tjejen vinner en Oscar ikväll. Barnen och mannen
ligger och snarkar. Endast jag är vaken, njuter av ensamheten och kollar in röda
mattan på Oscars galan. Filmen 12 years a slave av Steven Macqueen är
min favorit film hittills i år. Och jag har svårt att tro att det kommer bättre
film i år. Det blir svårt att slå den här filmen, och ingen kommer våga
ge sig in på att göra en slaveri film på ett bra tag iallafall.
För er som inte sett filmen, klicka er in på den här sidan. Jag tycker att de ger
en väldig bra recension, eller ännu bättre gå på bio vettja och se filmen. Jag lovar
er den är bra. Jag rekommenderar den helhjärtat, 12 years a slave är en film som
väcker så enormt mycket starka känslor. Jag brukar inte gråta till filmer och har jag
någon gång fällt någon tår så har jag gjort det av ren sympati med andra för att verka
normal, känner någon igen sig snälla?. Jag grät inte på Titanic liksom, hur kan man
gråta till Titanic, varför gråter man? Undrar bara.
Jag gråter inte alls ofta till filmer. Jag brukar få lite tårar i ögonen men inte så att jag
sitter och stortjuter. Men jag måste erkänn att när jag såg 12 years a slave så fulgrät jag
med snor och allt. En film som lyckas få mig att stortjuta tycker jag är mer än värd en
Oscars statyet ikväll. Heja Lupita!
Kärlek och godnatt
MM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar